Vem jag är, förblir för tillfället en gåta. Ni får gärna gissa men i nuläget har jag inga intentioner att avslöja mig själv. Det är frigörande att få blogga anonymt. De saker jag ska ta upp i denna blogg rör de flesta nyexaminerade människor idag, kvinna som man, tös som påg.
Frustration är nyckelordet i dagens inlägg och det är exakt den känslan jag går och lägger mig med och vaknar med och går till jobbet med. Ja, jag har ett jobb, men i min värld är det inte ett riktigt jobb eftersom att det inte ha något med min utbildning att göra. Mitt jobb är enkelt och underbetalt. Jag får ut 9000 i månaden (500kr mer än ett csn) Min hyra är hög och räkningarna är många och snart kommer första avbetalningen på mitt csn lån. Jag har inte en krona över att spara och detta betyder att jag aldrig kan få åka någonstans och göra något roligt så länge jag jobbar kvar.
Min mamma och vänner säger att jag ska vara glad att jag har ett jobb. Nej, det är jag inte eftersom att ha ett jobb är inte något som är speciellt eftersom jag jobbat sedan 14 års ålder. Däremot är det speciellt att ha ett jobb man faktiskt vill ha. Det har jag aldrig haft men jag vill så gärna att jag faktiskt gråter emellanåt.
Jag är utbildad inom media och jag skriver noveller och artiklar som hobby, och har även fått mina krönikor och reportage publicerade emellanåt. Jag vill ha ett jobb där jag får utnyttja mina kunsksaper som jag har fått med mig under mina tre år på Högskolan, men i Sverige är detta ett krav som är för högt.
Vad vill jag göra?
Alternativen är många ska ni veta. Jag vill skriva, jag vill informera, jag vill inspirera, jag vill hjälpa, jag vill resa, jag vill vara stolt över det jag gör.
Att arbeta på en tidningsredaktion är en dröm jag haft länge men den har jag tappat lite nu när jag blivit äldre. Jag har även fått träffa journalister en hel del och journalistik är inte mitt drömyrke längre, men att skriva är fortfarande något som jag vill. Författarinna soon to be presentera jag mig som innan, men alla mina bokprojekt förblir oavslutade. Vad ska det bli av mig?
Jag avslutar detta inlägg med att säga att det inte är en dans på rosor för oss som nyss gått ut högskolan, då jobben är få men drömmarna är många. Jag har lyckopiller knapprande vänner och ibland känner jag att även jag snart är där. Så ska det inte vara. Ungdomen ska vara ljuv, inte bitterljuv.
